Avdrag för förlust på fordran – begreppet värdepapper

Kammarrätten i Göteborg dom 2010-06-08, mål nr 3350-09

Hans Grevelius (HG) yrkade att han skulle medges avdrag för förlust på fordringar avseende TMG Production AB (TMG) med 70 % av 4.548.776 kr. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. att hans fordran konkretiserats genom att den tagits upp på ett särskilt konto i TMG:s bokföring som tydligt anger att TMG har en skuld till honom. Rättsfallet RÅ 2002 ref 105 anger endast att fordran ska ha ”konkretiserats gentemot den berättigade genom en utfärdad handling eller på något annat sätt”. Det är Skatteverkets tolkning att det ska vara fråga om en revers.

HG hävdade vidare att ett kvitto på det mottagna beloppet torde kunna jämställas med en av bolaget utfärdad handling eftersom det konkretiserar skulden gentemot den berättigade även om det inte utgör ett skuldebrev (revers) i skuldebrevslagens mening. Även de e-postskrivelser som han har fått från TMG torde kunna jämställas med en av bolaget utfärdad handling. E-postskrivelserna bekräftar att tidigare inlåning inte varit tillräcklig för att täcka bolagets kostnader samt begäran om nytt lån. Detta bör i vart fall anses utgöra dokumentation och konkretisering”på något annat sätt”.

Konkursförvaltaren har i sin förvaltningsberättelse hänvisat till en promemoria i vilken HG:s fordran upptagits till belopp samt redogörelser lämnats avseende omständigheterna kring dess uppkomst. Vidare har överföringarna kunnat dokumenteras via sammanställning som HG lämnat till Skatteverket. Även dessa handlingar bör åtminstone anses som en dokumentation och konkretisering ”på något annat sätt”.

HG anförde vidare att av RÅ 2002 ref 105 klart framgår att aktuellt lagrum ska tillämpas med utgångspunkt från lagens syfte, vilket var att förhindra konstlad handel med värdelösa tillgångar i skatteplaneringssyfte. För att hindra sådan handel uppställs krav på att fordringar dokumenteras genom handling eller på något annat sätt. Syftet med bestämmelsen är således inte att begränsa avdragsrätten för verkliga förluster för personer som de facto lånat ut pengar till riskbolag, förutsatt att utlåningen kan styrkas med någon grad av sannolikhet. Skälet till utlåningen var rent kommersiellt. Han trodde på TMG:s affärsidé och var därför beredd att stötta bolaget med finansiering.

HG åberopade också flera kammarrättsdomar.

Skatteverket anförde att avdrag för förlust på eget bolag förutsätter att förlusten är verklig och definitiv. Att så varit fallet i detta mål ifrågasätter inte Skatteverket. Den dokumentation som finns visar med tydlighet att förlusten är både verklig och definitiv. Utöver detta krävs dock för avdrag i konkursfallen att det ska vara fråga om ett av bolaget utgivet värdepapper. För att en fordran ska anses som ett av ett företag utgivet värdepapper krävs enligt RÅ 2002 ref 105 att fordringen genom bolagets försorg dokumenterats och konkretiserats gentemot den berättigade genom en utfärdad handling eller på något annat sätt. Enligt Skatteverket är de uppgifter som åberopats till stöd för att kravet på dokumentation och konkretisering uppfyllts inte av sådan art att fordran kan anses som ett av bolaget utgivet värdepapper. Detta eftersom uppgifterna endast återspeglar händelseförloppet och visar att TMG tillförts medel, men inte kan anses ge uttryck för den rättsliga grunden för fordringsförhållandet. Det framgår inte heller av e-postmeddelandena att några belopp lånats ut eller villkoren för en sådan utlåning, utan de uttrycker endast en begäran om att få lån. De kan dessutom endast kopplas till tre av sju lånetillfällen.

Kammarrätten klargjorde att knäckfrågan i målet var om de aktuella lånefordringarna var att betrakta som värdepapper eller inte. Domstolen hänvisade till att begreppet värdepapper tidigare motsvarades av begreppet finansiellt instrument. I RÅ 2002 ref 105 har Regeringsrätten uttalat att begreppet finansiellt instrument i skatterättslig mening är vagt i sina konturer och saknar den precision som följer av den definition som används på värdepappersmarknaden och att den närmare innebörden av begreppet i ett visst lagrum får bedömas mot bakgrund av bestämmelsens syfte.

Det krävs att det är fråga om ett finansiellt instrument som getts ut av bolaget och för att en fordran ska kunna anses som ett av ett bolag utgivet finansiellt instrument måste i vart fall krävas att fordringen genom bolagets försorg dokumenterats och konkretiserats gentemot den berättigade genom en utfärdad handling eller på annat sätt.

Vidare har Regeringsrätten i RÅ 2004 ref 142 uttalat att i begreppet finansiellt instrument inte innefattas något krav på att utfärdaren av instrumentet avsett att skaffa kapital genom att vända sig till investerare på kapitalmarknaden. Någon begränsning av begreppet till sådana värdepapper som är avsedda att omsättas på kapitalmarknaden kan inte anses föreligga.

Därefter konstaterade Kammarrätten att HG av Skatteverket medgetts förlustavdrag för fordringar avseende TMG med 70 % av 598.776 kr. Dessa lån hade dokumenterats genom fyra reverser. Målet rörde således frågan om han hade rätt till avdrag för senare uppkomna fordringar på TMG med 70 % av 3.950.000 kr för vilka reverser saknades. Skatteverket hade – som ovan angetts – inte ifrågasatt att det var fråga om ett lån till bolaget men däremot att den rättsliga grunden för fordringsförhållandet inte visats.

Efter att ha gått igenom de olika omständigheter som visar att fordringarna föreligger, drar Kammarrätten slutsatsen att fordringarna därigenom har dokumenterats och konkretiserats gentemot HG. Vidare ansåg Kammarrätten att det av handlingarna och övrig utredning framgick att TMG aktivt medverkat till att de aktuella fordringarna uppkommit. Därmed fick fordringarna anses vara av TMG utgivna värdepapper. Eftersom värdepapperna genom TMG:s konkurs anses avyttrade hade HG rätt till avdrag för sin förlust.

Kommentar
Den skatterättsliga innebörden av begreppet värdepapper har länge varit diskuterad. Att det inte absolut krävs att det föreligger ett formellt upprättat skuldebrev har stått klart i vart fall sedan Regeringsrättens dom RÅ 2002 ref 105, eftersom domstolen där uttalade att fordringen kunde vara dokumenterad och konkretiserad ”..på något annat sätt” än genom en särskilt upprättad handling. Det är dock alltid en bedömningsfråga vad som ska anses tillräckligt i ett sådant fall. Domen är i det avseendet bra, eftersom den ger ledning vid en sådan bedömning. Det förtjänar emellertid att påpekas att domstolen kommit till sin slutsats genom att titta på alla omständigheterna. Det är alltså inte alls säkert att man skulle komma till samma slutsats om den enda omständigheten som förelåg var att skulden t.ex. endast varit bokförd hos bolaget (även om detta skett på ett särskilt konto).

Lars Wessman
Advokat